Försök komma ihåg dom små stunderna.
Kände inte riktigt för att kliva upp men, 8:30 var det personalmöte. Så tassade upp för att inte väcka monstret..I kläderna, fixa kaffe till farsan och bara njuta av den tysta morgonen en stund. TOG dock minder än 15 minuter innan trollet kom springades...MAAAAAAAMMMMMMMAAAAAA!!!!!!!! UPP i famnen å en sjuhelsikets massa kramar...Då var de dags att vandra iväg till jobbet*suck* KALLT var det oxå.
Mötet gick väl rätt hyffsat, fast ska kolla upp en del saker då jag inte riktigt tror på min chef.
Jobba 3 tim ( KÄNDES riktigt riktigt givande hmm)
Iallafall, på vägen hem ringde jag till min kära far och kollade vad mina små monster gjorde. Eller små å små..farsan är väl ett rätt så vuxet monster haha, men. Dom kom å mötte mig på vägen iallafall, vilket blev strax bredvid ett fin fint bageri. Så klart, mamma bjuder på fika...
Vet att monstret älskar de. När bara mamma och morfar och monstret sitter och fikar, då han är centerpunkten....
För alla er som har barn i den här trevliga åldern 3-5 år kommer nog känna igen sig nu.
Mamma, vad är det där? Mamma, varför heter de så? Mamma? Mamma? Mamma? Mamma? MAMMMAAAA? MAAAAMMMMAAA?
Mamma, vet du vad? Mamma, ? MAmma? Mamma vet du vad?!
Hur gör man?! HUR klarar man av de här? Tror det är mamma/morfar minst en gång i sekunden?!
OCH alla frågor? Hur förklarar man det?
Monstret hittade en förpackning med sanitär artiklar. OH, mamma kolla...KONSTIGA blöjor HAHA.
Trodde jag skulle döööö av skratt, men får ju inte riktigt skratta åt han. Fick försöka förklara så gott jag kunde för mitt lilla monster på 4, att det var "speciella" blöjer och "stora topsar" som han kallar dom haha...
TÄNKER inte ens försöka komma in på skillnaden mellan pojkar och flicker redan nu...LITE FÖR TIDIGT!!!
Finns det någonting du kan göra för att förändra det förflutna?
Hittade en bok i en kartong jag stoppat undan. Den innehöll dom flesta korten från när monstret låg på sjukhuset och massa annat som hade med den tiden att göra.
Hittade iallafall en bok som jag köpte veckan kanske, en vecka innan han blev sjuk. Köpte den först bara för att jag redan hade alla hans andra böcker.
Att hjälpa sig själv - Dave Pelzer
Började bläddra igenom den, och såg att under tiden jag låg på sjukhuset med monstret har ja ringat in en massa olika "tips"
Det spelar ingen roll hur mycket du än gör för andra - så kallade vänner - så är det inte nog.
Ibland krävs det bara en person du känner för att vända på hela situationen - en förälder, en make eller maka, en älskare , en vän eller en arbetskamrat. Så länge du känner dig avspänd och litar på den personen.
Än en gång, om det du har gjort hittills inte fungersr, är de inte dags att prova något annat? Förändring kan göra sig fri....
" Finns det någonting du kan göra för att förändra det förflutna?
Då kan du heller inte göra mer.
Dra lärdom av det som har hänt och gå vidare"
Nu när jag läser det igen. Förstår jag en del av de. En del saker som jag ringat in tror jag att ja gjort i "förebyggande" syfte då mycket är sånt jag fått lära mig nu, 4 år efter jag köpt boken... . . .
Tänk va vi går igenom saker i livet utan att ens tänka på varför, eller om vi ens kan förändra de....
Tänk annorlunda!
Från och med nu, när morgondagen kommer ska du, eftersom att du inte kan ändra din yttre omgivning och inte heller almanackan, säga till dig själv. " När jag har klarat av den här dagen har jag bara ......kvar till.....Det är blir nog en lång dag, den är snart klar.....
Ruta 1....
Tii Er som läser, ni kanske undrar varför jag helt plötsligt ändrat min blogg.
Ville börja om på en ny kula.
Meningen med den här bloggen var ju att jag skulle skriva om hur MITT liv såg ut, för mig och mitt monster. Så ville därför börja om genom att berätta allt från början. Vissa som jag vet läser hade tex ingen aning om att monstret varit så sjuk att jag höll på att få planera en barn begravning. Kanske inte så att dom måste veta, men för att förstå resten av "historian" så är det en viktigt del av berättelsen.
Har rensat bort det mesta både här och i livet. Inte så att jag fått någon stor uppenbarelse på hur man ska bli den perfekta föräldern. Men läste en annan singel förälders blogg och insåg att man hänger upp sig på så mycket små saker.. Så åter till det viktiga...Mitt monster..Våra liv och dom som berör oss som mest....
Nu när vi har börjat bygga om vårat liv efter dom nya inställningarna så börjar de rulla på rätt fint. Tog mig i kragen och skaffade mig ett jobb förra sommaren. INTE riktigt min ide av glamoröst jobb...MEN JAG klarar mig. Det är JAG själv som ser till att hyran betalas och att allt är fixat och klart...FAST hade inte klarat av allt ändå om de inte vore för min IDOL min söta pappa. Kanske inte riktigt kan säga att jag är ensamstående då, men skit samma. Det är jag som uppfostrar mitt barn själv så då får ni tycka och tänka så som ni vill ni som läser.
Åter till våra liv.
Grabben fick operera öronen i nov-08 då efter en massa tjaffs om ev störningar i hans beteende kom en utomstående läkare på att, grabben hör ju nästan inget. Så nu när det är fixat har han mer koncentration han lyssnar mer han förstår mer. De tror väl ja de om man inte hört nått innan. Så nu är det återkontroll. Dock har vi redan gjort en mindre än och resultatet blev...PERFEKT hörsel för en 4:åring..YES!! Han slipper nog opereras igen...!!
Egentligen är väl inte de här nå å härjja om men, de hela började för drygt ett år sen då dagispersonalen började bomba mig med massa olika förslag på att monstret kanske hade DAMP/ADHD/ADD och att om så är fallet måste dom få in en extra personal till det här...MEEN de visade sig att de var inte grabben det var fel på...Det var personalen som fiskade efter mera hjälp....Sjukt att dom drar in mitt monster i de!
SÅ NU har dom lagt ner allt de där. Dom vet att det är ingen ide att ens försöka säga något sånt till mig nu..
DÅ jag redan kollat allt och han är FRISK!
Mitt monster är MITT monster och jag älskar han hur han än är!!!
Dagar blev till månader, månader blev till år.
- Efter det att vi fick komma hem från sjukhuset, började det nya livet. Det var nu dags att bygga upp en ny grund för mig och monstret. Valde att flytta hem till norrland igen, dels för att jag själv ville "hem" och för att det skulle bli lättare för pappan att vara delaktig....
När det var dags att åka hem, hem till norrland. Beslöt jag och hampus pappa att vi skulle komma och bo hos han i 2 vecker. Så att han fick lära känna hampus och känna efter lite, lägga chocken om man så får säga.
Men fick en chock själv när jag kom upp. Under tiden på sjukhuset pratade vi om att försöka igen. Då vi alltid haft våran kontakt på den goda sidan. Han hade hittat en annan tjej. Dock fick jag inte veta det på en gång, men förstod nästan på sekunden att allt inte stod rätt till. Men vad skulle jag göra? Ville inte tvinga han och var väldigt tydlig med att han fick själv välja om han ville finnas till hans el inte.
Han ville iallafall försöka...Vilket för mig var en lättnad. Så dom första månaderna och åren funkade rätt oki.
Han träffade han lite då och då. Han fick ett till barn med en annan tjej och kontakten med hampus började försvinna. Mer och mer blev han frånvarande. Dels för att han hade en ny familj och det inte alltid verkade så positivt att han var hos oss hela tiden. Sen dels för att jag tror att han kände sig vilsen. Men hur som haver....Dom fick en liten son..En väldigt söt sådan, då jag träffat han och hans mamma några ggr....
Sen i höstas..alltså aug/sep - 08 där nån gång...Träffade jag han ute på stan...Inte i det bästa tillståndet...Men..fick ett rakt besked om att han ville inte ha något att göra med sin son. Han ville inte ha barn från början och det här var inte det han ville...
Rasande skällde jag på han, men insåg sen att...det är ingen ide...Om han inte vill kan jag inte tvinga han...Klart jag var ledsen för att han inte ville ställa upp för hampus men för sina andra 2 barn. MEN..och lyssna nu...Måste ge han massa CREDIT för att han vågade säga till...Han gjorde de han tyckte var bäst för sig själv...De låter helt sjukt jag vet. Men denna kille, denna kille är väl inte riktigt känd för att göra som smartaste valen...Detta var de första val han gjort, som jag tyckte innehöll ärlighet och mod. Hatar han inte för det. Kan tycka att valet inte är det bästa, men kommer aldrig att smuttskasta han eller svarta måla han för grabben ändå.
Nu är lill monstret 4 år. Han är en "stor" människa i en liten kropp. Han ser mig kämpa varje dag med hjälp utav min pappa. Är helt övertygad om att han inte saknar någon manligförebild, då morfar är hans bästis....Morfar får inte gå någonstans utan monstret!
Försöker till tusen visa all min uppskattning till alla dom som hjälpt mig eller fortfarande hjälper mig att ta hand om detta lilla monstertroll....
Men mest av allt. Min pappa....Han förstår inte hur mycket jag älskar han för det han gör...Han tror att jag tar mycket för givet. Men innerst inne så vet jag inte hur jag ska visa att han är min idol...Han är anledningen till att jag är så stark som jag är idah...
Alla har ett förflutet. Alla har vi haft våra problem. INGEN har lev ett perfekt liv.
Kroppen kan ustå praktigt taget vad som helst - smärta, trötthet, ja vad som helst - men det är själen som räknas.
Du kommer aldrig kunna lösa alla problem så som du själv vill.Och ibland kommer du att känna dig maktlös och frustrerad. SÅNT är livet.
Kom Ihåg - Lös dina problem så snabbt och grundligt du kan
- Släpp taget om ett förflutet du inte kan förändra
- Trots att du står mitt uppe i livets strider, slappna av.
- Ha modet att rensa dig från allt som kan hålla dig tillbaka.
Nu har jag släppt det mesta, har ett eget liv. Mitt egna monster...Jag försörjer mig själv. Jag har kommit en bra bit på vägen. Dock inte framme vid mitt mål ännu. Men! Jag ska ta mig dit....
16/3-1/4 2005
Efter ca 3 vecker i resperator beslöt sig läkarna att ta bort den då hans kikningar verkade vara under kontroll, iallafall så pass att dom inte behövde ventilera upp han efter varje kikning.
Ventilera upp - Betyder att varje gång han fick en kikning så slutade han andas. Syresättningen sjönk och med det så började hjärtat slå mycket långsammare och till slut stannade de. Man kan säga att ventliera upp är som att återuppliva då det mesta i kroppen stannat av vid hans kikningar.
Efter det att dom tog ut han ur respiratorn, gick det mesta som på en dans. Kunde äntligen hålla i mitt troll, få krama om honom. Tvätta av honom själv och pyssla om honom. Tog bara en vecka efter det att dom tog bort resp. så fick vi komma ner på Q80 igen.
Väl nera på avd fick jag väldigt mycket beröm för det starka modet jag hade, då många föräldrar bryter ihop och klarar inte av att se sina barn så pass sjuka.
Jag förstår heller inte hur jag kunde klara av att se på när han mådde så pass dåligt. Men är väldigt tacksam för all stöd jag fick från både Q80 och alla på BIVA....
1/4 var dagen då vi blev utskriva från sjukhuset. Det var då dags att börja om igen. Det var nästan som att man fick barn på nytt. Allt blev plötsligt så spännande igen....
14/2-16/3 2005
Kommer ihåg alla maskiner som stod runt hans lilla säng. Hur chockad jag var att på några timmar gick han från att vara vaken till att nästa sekund lilla nersövd i en resperator. Tiden stod stilla för mig under denna period. Försökte samla ihop alla i familjen. Fick även ringa till hampus pappa och berätta hur det låg till. Att det är en 50-50 chans att han överlever och att han måste nog komma ner.
Nu kan man lungt säga att det var kaos i mitt huvud. Blev nästan lite ...apatisk kanske de heter. Kände inget. Ingen rädsla, ingen skräck, ingen kärlek heller. Kände inget. Kände mig tom, vilsen och väldigt förvirrad.
Varför händer detta?! Varför hade han blivit sjuk? Vart hade han fått kikhostan ifrån? Nu började en utredning bland alla i min familj för att se om någon av oss bar på smittan. Min minsta syster som då bara var 11 år hade kikhosta. Men hon hade inga symtomer alls. Hon var varken förkyld el hostade.
Här låg nu mitt lilla monster på knappt 2 månader och kämpade för sitt liv.
8/2-14/2 2005
Nu hade vi alltså legat på Q80 i snart en vecka han hade nu fått en sond, för att han skulle få i sej mat. En sond är en liten slang som man sätter in i näsan och ner i magsäcken. Samt att han fick en syrgasgrimma då han bara fick i sig 65% syre. Och för ett barn måste du få i dig minst 80% och då är det ändå inte riktigt bra.
Eftersom att vi låg på en isolerad avd så fick jag inte gå ut någonstans. Så ni kan ju tänka er att sitta inne i ett rum med ett barn som får andnöd var 10 min och du kan inte gå. Du kan inte ventlilera dig någonstans.
Vi kom in på Q80 en tisdag, nu hade vi kommit fram till söndag (13/2)och min pappa hade kommit ner från Luleå för att hjälpa mig. Äntligen fick jag lite miljö ombyte. Om man nu kan kalla det för de. Fick gå iväg en sväng på kafet och bara ta mig en kaffe och för första gången på 5 dagar komma mig ut för att ta mig en cigg.
På vägen in igen fick jag information om att dom ska skicka upp Hampus på BIVA ( Barn intensiven). Dom ansåg att han behövde den typen av övervakning. 24 timmars övervakning alltså. Men dom skickade ner han igen då dom tyckte att han syresatte sig väldigt bra och att hans värden inte låg i deras kritiska zon. Så vi fick åka ner igen på Q80.
Personalen på Q80 frågade min pappa om jag bara hade han i min familj då ingen annan hade varit här för att avlösa mig. Visseligen hade jag min mamma och mina syskon men, av någon anledning så fanns dom inte där. Så min pappa frågade om han fick stanna över natten för att avlösa mig litegran. Kommer ihåg den kvällen som om det var igår.
Kl 19:15 fick jag en alvedon för min huvudvärk då jag inte sovit på 4 dagar. La mitt huvud på kudden och vaknade till av att dom flyttade på en säng i rummet. Kl var då 06:30 måndagen den 14/2.
Hampus hade kraschat under natten. Han slutade andas och dom hade kört upp han akut på BIVA.
Paniken bara försvann. Allt var så "normalt" klädde på mig och gick i rask takt upp på BIVA för att vara med min son...
8:e Feb 2005
Hade tidigare ringt till BVC och varit på akuten, då han andades väldigt konstigt. Fick bara till svars på BVC att små spädbarn kan ha andnings uppehåll när dom är så här små, men att det är då inget att oroa sig för.
På akuten sa dom att han nog bara är förkyld.
Då jag nu, hade månads kontroll på BVC bad jag barnmorskan lyssna på hans lunger.
- Det låter lite rossligt. Du kanske ska åka in till Astrid Lindgrens Barnsjukhus iallafall, så får dom kolla upp det där.
Då hade jag redan hunnit vara dit 2 ggr men blivit avvisad med att det är bara en förkylning.
Packade ihop mina saker som jag hade med mig på BVC och begav mig till KS med mitt nu väldigt tagna lilla monster. Blek och dåsig visade jag upp han för läkaren ytterligare en gång. Men den här gången försvann läkaren bara. Han kom tillbaka med 2 st sjuksköterser som hade en apparat med sig.
- Har han ätit något frågade dom? Nej, inte sen i morse.
Då började dom berätta att monstret skulle få ventolin och aderalin. Så klart undrade jag varför?!
- Det är för att han ska andas bättre. Okey, tänkte jag. Vilken lättnad, nu får han inte så svårt att andas nå mer. Nu var kl 15:00 tis den 8:e feb.
Efter 15 min av andnings i den där maskinen blev han blossig i ansiktet. Så det kom in en AT läkare, som skulle lyssna på hans lunger och hjärta. Men han försvann lika fort. Dock i en väldig brådska. Nu dunkade mitt hjärta av rädsla för jag förstod inte vad som hände. Det var heller ingen som stannade upp och förklarade för mig ritkigt varför han fick allt det här och vad det var dom kollade efter.
Samma AT läkare kom tillbaka och sa att jag skulle få komma in på ett rum.
Packade ihop mina saker snabbt och tog med mig vagnen och mitt lilla monster.
Kom till dörren som ledde in till Q80, så hette avd vi skulle ligga på. Det var en isolerad avdelning med luftspärrar. Nu steg paniken rejält i kroppen. VAD ÄR DE SOM HÄNDER!
När jag kom in på rummet, lyckades jag fånga upp en av sjuksökerskerna.
Vad är det som händer? Vad är det för fel på min son?!
- Har ingen sagt något? Han är misstänkt för RS-virus...
Ett dödligt virus hos barn under 6 månader.
Här sitter jag alltså med min son på 1 mån. Han kippar efter luft och kan inte äta, maten bara rinner ur hans mun fast han försöker så förgäves att få sig så mycket som möjligt.
Här börjar alltså den långa resan på en väldigt farlig sjukdom.
8:e Jan 2005
Kom in på BB kl 04:00, blev inskriven och dom kollade puls och allt vad det är dom nu kollar. Försökte förklara för dom att värkarna var väldigt kraftiga men fick bara till svars att...Förstfödersker alltid överreagerar. Men ack så fel dom hade. Dom spände fast nån mojäng på min mage och VIPS , titta där. Krystvärkar....
In på ett rum kom jag och där blev jag ompysslar och dom pratade så vänligt med mig att ja helt glömde tiden. Mitt av allt sa barnmorskan att nu är det dags. Hörde hur hon dokumenterade på datorn. Kl är nu 12:30 och patienten ska nu till att förlösa.
Kl 12:38 fick jag alltså en konstigt liten filur på min mage. Helt skrövlig å ja, konstig.....Inte tänkte jag själv på att de tog 8 min, men när jag fick själva journalen på BB avd så, fick jag mig en riktigt chock. De fick visseligen barnmorskan också. Det var då första gången hon hade varit med om att en förstföderska hade klarat av en förlossning på så få timmar och att själva "förlossningen" bara tog 8 min.
Efter 3 dagar på BB fick vi äntligen komma hem.
Helt
18:e Augusti 2004
Vid 10 tiden skulle jag befinna mig på kvinnokliniken på Karolinska sjukhuset. I mitt huvudet hade jag kommit på alla tänkbara möjliga fel som kunde ha gjort att läkare skickade en remiss dit. Ca 3 vecker tidigare åkta jag in på akuten för smärtor i ryggen, samt högfeber och utslag på ryggen. Febern visade sig komma från en oupptäckt infektion i kroppen. Smärtorna kom från att jag hade en urinvägsinfektion. Och utslagen var för att jag reagerade på den antibiotika som jag fick. Men medans jag låg där på britsen och läkaren undersökte min rygg och sen mig mage. Stelnade hans ansikte till. Han sa aldrig nått. Han bara hmm. hm. mhmm. Sen skrev han något, sen sa han att han skulle skicka en remiss till kvinnokliniken för dom var mycket bättre på sånt här än vad han var.
Så klart gick jag ju därifrån med ett stort frågetecken i mitt ansikte och fattade noll.
Vad ska ja dit och göra?! Vad hittade han ?
Eftersom att jag hade sån hög CRP (snabbsänka) som visar att man har en infektion i kropp. Tänkte ja så klart på cystor och cancer och gud vet vad. Gick med en oro i kroppen tills dagen D kom. Då jag skulle på Ks.
Tvingade med mig mamma dit. Fan tänk om jag hade något obotligt?!
Fick träffa läkaren...Jätte söt kvinnlig läkare. Hon bad mig sätta mig på britsen och hon ville göra ett ultra ljud.
Oki, tänkte ja. Dom kollar efter cystor och sånt med dom oxå så blev inte så förvånad egentligen. MEN hennes svar gjorde mig väldigt chockad.
- Och där har vi huvudet.
VA?!
2 gravtest och en jävla massa läkarkontroller å ingen hittat nått för nu? Chocken över att inte vara dödligt sjuk försvann och en lättnad tog över. Tårarna bara rann och ja visste inte vad jag skulle säga.
Läkaren undrade om det här inte var det jag hade väntat mig.
Mitt svar blev bara. - Jag är inte sjuk...jag är inte sjuk...
Kom ut i korridoren med ett svart kort i handen med en stor vit klump på den.
Med tårar som rann som gjorde att ja knappt kunde se vart jag gick, lyckades jag ta mig fram till mamma...Kunde inte säga något..Bara ryckte på axlarna och fattade noll....
Hann sitta still i kanske 10 minuter innan läkaren kom tillbaka och sa att jag skulle få gå ner på en annan avdelning där dom kunde beräkna hur långt jag hade gått.
Lång väg att gå, var de första ja tänkte. Allt låg som så avsides. Men tänkte inte så mycket mer på det. Funderade mest på vad jag skulle göra nu.
Nu var det dags att ringa pappan. Vilket inte var de lättaste. Visste om att det här kommer INTE gå bra. Men var tvungen att berätta. Visste ännu inte hur jag skulle göra så. Berättade bara hur det låg till.
Efter det som nu blev det 3:e ultra ljudet på en dag fick jag veta att jag var i v18+1 . . .Eller först vad jag i v17+5 men i efterhand fick jag veta att dom räknade fel.
Hon som tog dom sista bilderna, var en otrevligt kärring. Ingen aning om hon var läkare el barnmorska men hur som haver. Hon vägrade ge mig en ultra ljuds bild..Slut papper sa hon bara...
Gick väldigt fundersam ut och satte mig bredvid min mamma, som frågade hur jag mådde.
Jag vet inte....jag vill bara härifrån kände jag.
Då kom det en sjuksköterska med en massa papper och en lapp till en psykolog. Vi måste bestäma en tid för abort nu sa hon.
VA?! Vem har sagt att jag ska göra abort?! Jag blev så förbannad OCH förvirrad...För 20 min sen fick jag veta att jag var gravid. Nu fick jag vet att jag var i 5:e månaden...OCH nu vill dom att jag ska bestämma mig?!
Vände mig om. Gick därifrån. Fick en bokad tid hos en psykolog som jag skulle tid 2 dagar senare. Men kunde knappt röra mig när jag kom hem. Låg i sängen och bara grät. Inte för att jag var ledsen el jo men mest för att jag var förvirrad.
Det slog mig aldrig att jag kunde vara gravid. Hade gått ner 12 kg, gjort 2 gravtest, gått till läkaren. Men dom hittade som inga fel.
Så nu låg jag där. Med något i min mage. Ett liv...Ett liv på nästan 5 månader...Hur kom det här sig?!
Efter en vecka av verkligheten kom jag mig till att , det är nog bäst att gå till psykologen iallafall...Tog mig mod till att gå dit. Berättade hur jag kände och då, just då kom jag på vad jag skulle göra.
Jag skulle lite på mig själv. Jag bestämde mig.
Jag vill inte göra en abort, jag kan inte. Jag får ta de onda med det goda.
Vilket jag gjorde. Men ångrar aldrig för en sekund det val jag gjorde.
