• Efter det att vi fick komma hem från sjukhuset, började det nya livet. Det var nu dags att bygga upp en ny grund för mig och monstret. Valde att flytta hem till norrland igen, dels för att jag själv ville "hem" och för att det skulle bli lättare för pappan att vara delaktig....
  
  När det var dags att åka hem, hem till norrland. Beslöt jag och hampus pappa att vi skulle komma och bo hos han i 2 vecker. Så att han fick lära känna hampus och känna efter lite, lägga chocken om man så får säga.
  Men fick en chock själv när jag kom upp. Under tiden på sjukhuset pratade vi om att försöka igen. Då vi alltid haft våran kontakt på den goda sidan. Han hade hittat en annan tjej. Dock fick jag inte veta det på en gång, men förstod nästan på sekunden att allt inte stod rätt till. Men vad skulle jag göra? Ville inte tvinga han och var väldigt tydlig med att han fick själv välja om han ville finnas till hans el inte.
  Han ville iallafall försöka...Vilket för mig var en lättnad. Så dom första månaderna och åren funkade rätt oki.
  Han träffade han lite då och då. Han fick ett till barn med en annan tjej och kontakten med hampus började försvinna. Mer och mer blev han frånvarande. Dels för att han hade en ny familj och det inte alltid verkade så positivt att han var hos oss hela tiden. Sen dels för att jag tror att han kände sig vilsen. Men hur som haver....Dom fick en liten son..En väldigt söt sådan, då jag träffat han och hans mamma några ggr....
  
  Sen i höstas..alltså aug/sep - 08 där nån gång...Träffade jag han ute på stan...Inte i det bästa tillståndet...Men..fick ett rakt besked om att han ville inte ha något att göra med sin son. Han ville inte ha barn från början och det här var inte det han ville...
  Rasande skällde jag på han, men insåg sen att...det är ingen ide...Om han inte vill kan jag inte tvinga han...Klart jag var ledsen för att han inte ville ställa upp för hampus men för sina andra 2 barn. MEN..och lyssna nu...Måste ge han massa CREDIT för att han vågade säga till...Han gjorde de han tyckte var bäst för sig själv...De låter helt sjukt jag vet. Men denna kille, denna kille är väl inte riktigt känd för att göra som smartaste valen...Detta var de första val han gjort, som jag tyckte innehöll ärlighet och mod. Hatar han inte för det. Kan tycka att valet inte är det bästa, men kommer aldrig att smuttskasta han eller svarta måla han för grabben ändå.
  
  Nu är lill monstret 4 år. Han är  en "stor" människa i en liten kropp. Han ser mig kämpa varje dag med hjälp utav min pappa. Är helt övertygad om att han inte saknar någon manligförebild, då morfar är hans bästis....Morfar får inte gå någonstans utan monstret!
  Försöker till tusen visa all min uppskattning till alla dom som hjälpt mig eller fortfarande hjälper mig att ta hand om detta lilla monstertroll....
  
  Men mest av allt. Min pappa....Han förstår inte hur mycket jag älskar han för det han gör...Han tror att jag tar mycket för givet. Men innerst inne så vet jag inte hur jag ska visa att han är min idol...Han är anledningen till att jag är så stark som jag är idah...
  
  
  Alla har ett förflutet. Alla har vi haft våra problem. INGEN har lev ett perfekt liv.
  Kroppen kan ustå praktigt taget vad som helst - smärta, trötthet, ja vad som helst - men det är själen som räknas.
  Du kommer aldrig kunna lösa alla problem så som du själv vill.Och ibland kommer du att känna dig maktlös och frustrerad. SÅNT är livet.
  
  Kom Ihåg
  
• Lös dina problem så snabbt och grundligt du kan
• Släpp taget om ett förflutet du inte kan förändra
• Trots att du står mitt uppe i livets strider, slappna av.
• Ha modet att rensa dig från allt som kan hålla dig tillbaka.

Nu har jag släppt det mesta, har ett eget liv. Mitt egna monster...Jag försörjer mig själv. Jag har kommit en bra bit på vägen. Dock inte framme vid mitt mål ännu. Men! Jag ska ta mig dit....