Efter det att dom fått fram vilken diagnos det var, gick allt väldigt fort. Men när man sitter i ett rum på BIVA så är dagarna väldigt långa. 24 timmar är en väldans många timmar och mycket händer under dessa 24 timmar också.
Efter ca 3 vecker i resperator beslöt sig läkarna att ta bort den då hans kikningar verkade vara under kontroll, iallafall så pass att dom inte behövde ventilera upp han efter varje kikning.

Ventilera upp - Betyder att varje gång han fick en kikning så slutade han andas. Syresättningen sjönk och med det så började hjärtat slå mycket långsammare och till slut stannade de. Man kan säga att ventliera upp är som att återuppliva då det mesta i kroppen stannat av vid hans kikningar.

Efter det att dom tog ut han ur respiratorn, gick det mesta som på en dans. Kunde äntligen hålla i mitt troll, få krama om honom. Tvätta av honom själv och pyssla om honom. Tog bara en vecka efter det att dom tog bort resp. så fick vi komma ner på Q80 igen.
Väl nera på avd fick jag väldigt mycket beröm för det starka modet jag hade, då många föräldrar bryter ihop och klarar inte av att se sina barn så pass sjuka.
Jag förstår heller inte hur jag kunde klara av att se på när han mådde så pass dåligt. Men är väldigt tacksam för all stöd jag fick från både Q80 och alla på BIVA....

1/4 var dagen då vi blev utskriva från sjukhuset. Det var då dags att börja om igen. Det var nästan som att man fick barn på nytt. Allt blev plötsligt så spännande igen....