Vid 10 tiden skulle jag befinna mig på kvinnokliniken på Karolinska sjukhuset. I mitt huvudet hade jag kommit på alla tänkbara möjliga fel som kunde ha gjort att läkare skickade en remiss dit. Ca 3 vecker tidigare åkta jag in på akuten för smärtor i ryggen, samt högfeber och utslag på ryggen. Febern visade sig komma från en oupptäckt infektion i kroppen. Smärtorna kom från att jag hade en urinvägsinfektion. Och utslagen var för att jag reagerade på den antibiotika som jag fick. Men medans jag låg där på britsen och läkaren undersökte min rygg och sen mig mage. Stelnade hans ansikte till. Han sa aldrig nått. Han bara hmm. hm. mhmm. Sen skrev han något, sen sa han att han skulle skicka en remiss till kvinnokliniken för dom var mycket bättre på sånt här än vad han var.

Så klart gick jag ju därifrån med ett stort frågetecken i mitt ansikte och fattade noll.
Vad ska ja dit och göra?! Vad hittade han ?
Eftersom att jag hade sån hög CRP (snabbsänka) som visar att man har en infektion i kropp. Tänkte ja så klart på cystor och cancer och gud vet vad. Gick med en oro i kroppen tills dagen D kom. Då jag skulle på Ks.
Tvingade med mig mamma dit. Fan tänk om jag hade något obotligt?!

Fick träffa läkaren...Jätte söt kvinnlig läkare. Hon bad mig sätta mig på britsen och hon ville göra ett ultra ljud.
Oki, tänkte ja. Dom kollar efter cystor och sånt med dom oxå så blev inte så förvånad egentligen. MEN hennes svar gjorde mig väldigt chockad.
- Och där har vi huvudet.
VA?!
2 gravtest och en jävla massa läkarkontroller å ingen hittat nått för nu? Chocken över att inte vara dödligt sjuk försvann och en lättnad tog över. Tårarna bara rann och ja visste inte vad jag skulle säga.

Läkaren undrade om det här inte var det jag hade väntat mig.
Mitt svar blev bara. - Jag är inte sjuk...jag är inte sjuk...
Kom ut i korridoren med ett svart kort i handen med en stor vit klump på den.
Med tårar som rann som gjorde att ja knappt kunde se vart jag gick, lyckades jag ta mig fram till mamma...Kunde inte säga något..Bara ryckte på axlarna och fattade noll....

Hann sitta still i kanske 10 minuter innan läkaren kom tillbaka och sa att jag skulle få gå ner på en annan avdelning där dom kunde beräkna hur långt jag hade gått.
Lång väg att gå, var de första ja tänkte. Allt låg som så avsides. Men tänkte inte så mycket mer på det. Funderade mest på vad jag skulle göra nu.

Nu var det dags att ringa pappan. Vilket inte var de lättaste. Visste om att det här kommer INTE gå bra. Men var tvungen att berätta. Visste ännu inte hur jag skulle göra så. Berättade bara hur det låg till.

Efter det som nu blev det 3:e ultra ljudet på en dag fick jag veta att jag var i v18+1 . . .Eller först vad jag i v17+5 men i efterhand fick jag veta att dom räknade fel.
Hon som tog dom sista bilderna, var en otrevligt kärring. Ingen aning om hon var läkare el barnmorska men hur som haver. Hon vägrade ge mig en ultra ljuds bild..Slut papper sa hon bara...

Gick väldigt fundersam ut och satte mig bredvid min mamma, som frågade hur jag mådde.
Jag vet inte....jag vill bara härifrån kände jag.
Då kom det en sjuksköterska med en massa papper och en lapp till en psykolog. Vi måste bestäma en tid för abort nu sa hon.
VA?! Vem har sagt att jag ska göra abort?! Jag blev så förbannad OCH förvirrad...För 20 min sen fick jag veta att jag var gravid. Nu fick jag vet att jag var i 5:e månaden...OCH nu vill dom att jag ska bestämma mig?!

Vände mig om. Gick därifrån. Fick en bokad tid hos en psykolog som jag skulle tid 2 dagar senare. Men kunde knappt röra mig när jag kom hem. Låg i sängen och bara grät. Inte för att jag var ledsen el jo men mest för att jag var förvirrad. 
 
Det slog mig aldrig att jag kunde vara gravid. Hade gått ner 12 kg, gjort 2 gravtest, gått till läkaren. Men dom hittade som inga fel.
Så nu låg jag där. Med något i min mage. Ett liv...Ett liv på nästan 5 månader...Hur kom det här sig?!

Efter en vecka av verkligheten kom jag mig till att , det är nog bäst att gå till psykologen iallafall...Tog mig mod till att gå dit. Berättade hur jag kände och då, just då kom jag på vad jag skulle göra.
Jag skulle lite på mig själv. Jag bestämde mig.
Jag vill inte göra en abort, jag kan inte. Jag får ta de onda med det goda.

Vilket jag gjorde. Men ångrar aldrig för en sekund det val jag gjorde.